Underbart..

I måndags kände ja mig lite extra nostalgisk när jag bad min mamma köra mig ett par km utanför byn till ett gammalt ställe.
Säkert 4-5 år sen ja va där sist, men som ja mindes det skulle det va riktigt fint där.
Nu fick man ju bara hoppas att det skulle finnas fisk där oxå.
Även om det hela va ett litet äventyr med siktet inriktat på avslappning och finlir med 2:an.
Efter en 100 meters promenad ner till ån så råkar ja direkt skrämma en fin fisk.
Och som vanligt börjar ja prata för mig själv, nåt som ja kommer på mig själv med att göra oftast när jag blir lite uppspelt.
Mina tankar blir som en liten sagostund, "undrar hur stor den va?", "hoppas den står kvar nästa gång, för då tar ja den". Spatserar sakta ett par meter längre upp den för hand byggda stenmuren som gör så att ån blir till en mindre och en större ränna..
Kastar ett par kast på en fin liten hölja där jag är säker på att det står fisk.
Men ingen går upp och tar..
När ja går förbi den efter en liten stund så skrämmer ja ändå en till fin fisk.
Och mina tankar kommer tillbaka, och ja hoppar mellan stenarna och pratar högt för mig själv.
OM någon skulle höra en nu så skulle dom ju tro att man blivit biten av näcken lr smakat på flugsvamp innan man kom hit.
Och exakt som ja mindes det så kommer ja upp mot en lång vacker hölja, ett mindre delta nästan.
Här står det stor fisk.. Sätter mig ner och tänder en cigg.

Väntar..

Men ingen visar sig...
Då låter ja det hellre va, jag har trots att en deadline innan min kära mamma kommer och hämtar mig inom några timmar.
Och ån den är lång..

Efter varje krök och litet fall i ån så blir jag bara mer och mer trollförd av dess skönhet.
Och rätt som det är så ser ja ett vak.
2 vak.
2 fiskar.

Smyger upp bakom en sten och får ut ett halvdant kast, men flugan flyter perfekt över fisken och den lilla öringen tar som om det inte fanns no tomorrow..
Underbart!

Nu lever man...

Jag fortsätter längre och längre upp, ser fler och fler vak och där.
En stor klippväg går rakt ner i ån och det blir som en större fördämning, men utan fördämning.
Vattnet går sakta här, och säkert 6 öringar går och patrullerar efter föda.
Jag smyger ut på en sten i vattnet och får en relativt skön tillgång på den vakande fisken.
Tar 2 stycken innan jag fortsätter min vandring upp.

Hittar ett par fina ställen till och tar faktiskt 3 st i en och samma hölja.
Små fina höljer och längre lugna sträckor avlöser varandra med jämna mellanrum och jag känner att det här stället är något som man kommer återvända inom sinom tid till.
För jag är säker på att det står större fisk, skyggare fisk..
Fisk som jag vill pröva mitt tålamod på..

Längre upp ser ja nåt konstigt på en sten.
Ser ut som tarmar.
Men förstår efter en rundkoll att det är en snok som dött av sina äggs förlossning..
Sådan är naturen ibland..

Kvällen börjar dra mot sitt slut och klockan börjar bli hemgång.
Ett hundratal meters vandring genom skogen så är ja ute på vägen igen..
Och där borta, står en förvånad älgkalv.
Det är nog inte ofta djuren här ser nåt konstigt med vadarbyxor och ett spö i sin hand.

Höljan

Snoken

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0